Ruminations

  A screenshot of the volcano from footage provided by RUV. The volcano in Geldingadalir, Iceland, is still going strong after almost three months since the eruption began. During this time,  it has changed both its form and character. After a few weeks of eruption along multiple vents, the activity is now centred on a single vent, which has grown in size progressively and now dwarfs its neighbouring, extinct ones. Eruption at this vent has varied from the occasionally explosive jets of fragmented lava to relatively quiescent effusion witnessed at present. Last week, Hannah Jane Cohen provided us with a nice, easy-to-understand summary of what the Geldingadalir volcano is telling us about volcanic processes. Eruption duration As Cohen notes, the volcano has not met the initial expectations of some of a relatively short-lived eruption. Those expectations were reasonable but probably based as much on gut feeling as scientific evidence. Yes, volcanoes such as the one in Geldingadalir ar

                                     "This is the story of how one species changed the planet.” So begins ‘Welcome to the Anthropoceneʼ (1), a short movie that inaugurated the Rio Conference on Sustainable Development last year. The movieʼs narrative captures the essence of a rapidly emerging discourse that implicates humanity as a whole in the precipitation of a new epoch. The Anthropocene concept – formally introduced over a decade ago (2) – has captivated both academics and journalists of late. The conceptʼs renaissance accompanies the broad recognition that the domains of nature and culture are far more entangled than traditionally conceived (3,4). The Anthropocene is helping to frame the range of human-environment interactions more comprehensively than, say, climate change, species loss, deforestation or other narratives of environmental change. The wider world is not waiting for the geologic community to formally recognize a new epoch: unlike plate tectonics or biological ev

This article was originally published in Svenska Dagbladet . Many thanks to Magnus Bremmer, Catherine Happer, Eva Lövbrand, Lotta Nybergh and others for stimulating discussions over the years.   På senhösten 2016 började en samtidsberättelse att spridas över västvärlden. Den handlade om hur sanningen inte längre ägde den vikt den tidigare haft. Det verkade som att vi befann oss i ”postsanningens” tid, en tid där vad som var sant och falskt inte längre lika tydligt gick att urskilja. Storbritanniens Brexit och Trumps seger i det amerikanska presidentvalet hade skickat smärtsamt tydliga signaler om att den liberala demokratin befann sig i en akut kris. När uttryck som ”fake news” och ”alternativa fakta” började dyka upp i händelsernas kölvatten tycktes det stå klart att krisen i grunden handlade om en ny syn på sanningen. Under månaderna som följde blev begreppet post-truth snabbt en lika dystopisk som oundviklig etikett för att försöka förstå dessa chockartade samtidsskeenden.

Coronaviruset fortsätter att spridas över världen och leder till hittills oöverträffade sociala, ekonomiska och kulturella förändringar. Medan det pågår försöker allt fler röster att tolka vad dessa förändringar egentligen kommer att innebära för oss. Intressant nog har viruset lyckats rubba de maktförhållanden som vanligtvis privilegierar dominerande röster och avvisar bråkmakare till marginalen. Därför tillåts vi nu att med hög volym höra kritiska röster av "business-as-usual" även i mainstream-medier. Detta gläder nog knappast varken väktarna eller förmånstagarna av den globala kapitalismen, vars liberala talesmän nu väcker rädsla för totalitarism och sänkt levnadsstandard. I Dagens Nyheter (11/4) förebrår Lena Andersson exempelvis dem som ens försöker föreställa sig konturerna av ett postpandemiskt samhälle i responsen på pandemin. Hon varnar för att låta dagens självuppoffrande respons att öppna för totalitära tendenser. På ett liknande sätt kritiserar Mette K