Ruminations

This article was originally published in Svenska Dagbladet . Many thanks to Magnus Bremmer, Catherine Happer, Eva Lövbrand, Lotta Nybergh and others for stimulating discussions over the years.   På senhösten 2016 började en samtidsberättelse att spridas över västvärlden. Den handlade om hur sanningen inte längre ägde den vikt den tidigare haft. Det verkade som att vi befann oss i ”postsanningens” tid, en tid där vad som var sant och falskt inte längre lika tydligt gick att urskilja. Storbritanniens Brexit och Trumps seger i det amerikanska presidentvalet hade skickat smärtsamt tydliga signaler om att den liberala demokratin befann sig i en akut kris. När uttryck som ”fake news” och ”alternativa fakta” började dyka upp i händelsernas kölvatten tycktes det stå klart att krisen i grunden handlade om en ny syn på sanningen. Under månaderna som följde blev begreppet post-truth snabbt en lika dystopisk som oundviklig etikett för att försöka förstå dessa chockartade samtidsskeenden.

Coronaviruset fortsätter att spridas över världen och leder till hittills oöverträffade sociala, ekonomiska och kulturella förändringar. Medan det pågår försöker allt fler röster att tolka vad dessa förändringar egentligen kommer att innebära för oss. Intressant nog har viruset lyckats rubba de maktförhållanden som vanligtvis privilegierar dominerande röster och avvisar bråkmakare till marginalen. Därför tillåts vi nu att med hög volym höra kritiska röster av "business-as-usual" även i mainstream-medier. Detta gläder nog knappast varken väktarna eller förmånstagarna av den globala kapitalismen, vars liberala talesmän nu väcker rädsla för totalitarism och sänkt levnadsstandard. I Dagens Nyheter (11/4) förebrår Lena Andersson exempelvis dem som ens försöker föreställa sig konturerna av ett postpandemiskt samhälle i responsen på pandemin. Hon varnar för att låta dagens självuppoffrande respons att öppna för totalitära tendenser. På ett liknande sätt kritiserar Mette K