Liberaler behöver inte frukta pandemins politiska konsekvenser

Coronaviruset fortsätter att spridas över världen och leder till hittills oöverträffade sociala, ekonomiska och kulturella förändringar. Medan det pågår försöker allt fler röster att tolka vad dessa förändringar egentligen kommer att innebära för oss. Intressant nog har viruset lyckats rubba de maktförhållanden som vanligtvis privilegierar dominerande röster och avvisar bråkmakare till marginalen. Därför tillåts vi nu att med hög volym höra kritiska röster av "business-as-usual" även i mainstream-medier. Detta gläder nog knappast varken väktarna eller förmånstagarna av den globala kapitalismen, vars liberala talesmän nu väcker rädsla för totalitarism och sänkt levnadsstandard.

I Dagens Nyheter (11/4) förebrår Lena Andersson exempelvis dem som ens försöker föreställa sig konturerna av ett postpandemiskt samhälle i responsen på pandemin. Hon varnar för att låta dagens självuppoffrande respons att öppna för totalitära tendenser. På ett liknande sätt kritiserar Mette Kahlin McVeigh (SvD 5/4) en del av miljörörelsen som, enligt henne, rekommenderar att avvisa moderniteten och sänka mänsklighetens levnadsstandard för att hantera klimatförändringar. Men genom att fokusera på ett skenbart irrationellt vänster, förbiser dessa kommentatörer flera djupare analyser av Covid-19 som ser pandemin som en manifestation av kapitalismens inre motsägelser. Dessa analyser försöker kalibrera framtida reaktioner på olika kriser, inte minst klimatförändringen, ur detta perspektiv.

"...pandemin är en inbjudan, hur olycklig den än må vara, att föreställa sig en postkapitalistisk framtid."

Poängen är inte, som Andersson försöker hävda, att de åtgärder som vidtagits för att hantera pandemin ska fungera som en modell för åtgärder efter krisen. I stället är poängen att pandemin är en inbjudan, hur olycklig den än må vara, att föreställa sig en postkapitalistisk framtid. För Andersson verkar den framtiden automatiskt innebära centralplanering och en minskning av mänsklig kreativitet, men det är knappast en självklar följd i ett postkapitalistiskt samhälle. Kanske kan hon hitta tröst i att inte ens självaste Karl Marx trodde på centralplanering. I sina sena verk förefaller Marx förorda en radikal demokrati som innefattar arbetarkooperativ efter kapitalismens era har tagit slut. Hans version av socialism belönar fortfarande enskilda initiativ, samtidigt som den hämmar ansamlingen av privat rikedom.

Kahlin McVeigh oroar sig för att dra felaktiga lärdomar från coronakrisen men dessa bekymmer är obefogade, i synnerhet om hon undersöker de mer mogna kritiska perspektiven på kapitalismen. Visst skulle grundliga förändringar i produktions- och konsumtionsmönstret krävas för att reagera på klimatförändringar. Emellertid är önskan att lämna kapitalismen bakom oss inte en längtan efter ett oförstört förflutet. För många är socialism istället en strävan efter en framtid där fortsatta framsteg inte är beroende av exploatering av arbetskraft och nedbrytning av de globala ekosystem. Det vill säga en framtid där kapitalismen inte begränsar den sociala, politiska och tekniska utvecklingen som kan säkerställa ett fortsatt förbättringen av livskvaliteten.

"Emellertid är önskan att lämna kapitalismen bakom oss inte en längtan efter ett oförstört förflutet."

Onekligen orsakar det kapitalistiska imperativet att ackumulera stora svårigheter för en del individer, samhällen och ekosystem. Ironiskt nog har just detta imperativ delvis bidragit till förbättringar i livslängd, minskad fattigdom och utrotning av många sjukdomar för mänskligheten i stort. Men vad den rådande klimatkrisen såväl som den rasande pandemin framför allt pekar på är att kapitalismens produktiva möjligheter på denna punkt håller på att uttömmas och att dess destruktiva tendenser håller på att förstärkas.

Covid-19-krisen understryker, kanske mer än någon tidigare kris, hur den globala kapitalismen hotar just de friheter och levnadsstandard som Andersson, Kahlin McVeigh och andra värnar om. De borde engagera sig på ett kritiskt sätt i de uppriktiga försöken att föreställa sig ett annat system, istället för att klaga om dem som till synes förordar totalitarism eller tar avstår från modernitet. 

-- Originally published in the Swedish independent socialist weekly Flamman (No. 19, p. 29).