Sanning och demokrati

This article was originally published in Svenska Dagbladet. Many thanks to Magnus Bremmer, Catherine Happer, Eva Lövbrand, Lotta Nybergh and others for stimulating discussions over the years.

 

På senhösten 2016 började en samtidsberättelse att spridas över västvärlden. Den handlade om hur sanningen inte längre ägde den vikt den tidigare haft. Det verkade som att vi befann oss i ”postsanningens” tid, en tid där vad som var sant och falskt inte längre lika tydligt gick att urskilja.

Storbritanniens Brexit och Trumps seger i det amerikanska presidentvalet hade skickat smärtsamt tydliga signaler om att den liberala demokratin befann sig i en akut kris. När uttryck som ”fake news” och ”alternativa fakta” började dyka upp i händelsernas kölvatten tycktes det stå klart att krisen i grunden handlade om en ny syn på sanningen. Under månaderna som följde blev begreppet post-truth snabbt en lika dystopisk som oundviklig etikett för att försöka förstå dessa chockartade samtidsskeenden.

Den sedan tidigare växande tron på internets och sociala mediers demokratiska möjligheter överröstades nu av larmen om fake news och ”filterbubblor”. Forskare började marschera till försvar för fakta och vetenskap som om deras liv hängde på det. Postmodernismen blev återigen en populär slagpåse för allsköns anklagelser.

I takt med att den här samtidsberättelsen etablerades började många akademiker, journalister och intellektuella försöka förklara vad postsanning egentligen betydde. Många följde Oxford Dictionarys definition om en tid där känslor, övertygelser och åsikter börjat väga tyngre än objektiva fakta. Även om vissa höjde ett varningens finger för att sörja sanningens död i förtid, godtog långt många fler – i synnerhet de röster som blev mest framträdande i medierna – denna nya epok som given. Vi levde i en postsann värld. Återstod endast att analysera de skenbara symtomen, föreslå botemedel – och att göra motstånd. ”Nu får det vara nog! Nu ska jag ut och bråka”, sa filosofen och sedermera akademiledamoten Åsa Wikforss i ett tal och satte ord på mångas upplevelse.

"Postmodernismen blev återigen en populär slagpåse för allsköns anklagelser."

Men idag står det alltmer klart att det är någonting i den här berättelsen som inte stämmer – både i vad fenomenet postsanning påstås vara och i förklaringarna till fenomenets uppkomst. Det finns idag exempelvis få indikationer på att vi har blivit immuna mot expertis eller är allmänt förvirrade när det kommer till att acceptera fakta. Undersökning på undersökning visar att forskare hör till de mest betrodda yrkesgrupperna och i corona-pandemins skugga har tilltron till vetenskapen uppenbarligen varit mycket stor. Hur är allt detta förenligt med postsanning-berättelsen? Går det ändå att påstå att vi inte längre kan eller vill skilja fakta från åsikter, sanning från lögn?

Den amerikanska filosofen Lee McIntyre har argumenterat för att postsanningens tid handlar mer om att vissa fakta ignoreras till förmån för andra, baserat på subjektiva, politiska övertygelser. Självklart är många av oss benägna att i högre grad lita på personer som delar eller bekräftar våra fördomar. Det är lika givet att fakta, särskilt sådana som rör hett omdebatterade frågor som klimatförändringarna, alltid kommer att filtreras genom kulturens perspektiv och politikens agendor. Men detta är knappast saker som är unika för vår tid.

Det mest anmärkningsvärda med postsanning-narrativet är att så få ställde de kritiska frågorna i det tidiga skedet när berättelsen etablerade sig. Frågor som: Har det verkligen någonsin funnits en ”sanningsvärld” före den så kallade postsanningens tid? Vad var i så fall dess egenskaper? Hur har postsanning lyckats slå rot i samhället och hur ser egentligen dess geografiska utbredning ut?

Under de senaste två åren har dock just de frågorna börjat ställas i allt större utsträckning inom akademin. Alltmer forskning har riktat uppmärksamheten mot själva berättelsen om postsanning. Forskare har börjat granska förklaringsmodellerna som använts – och frågar istället vad själva berättelsen säger om vår världsåskådning.

Den amerikanske medieforskaren Robert Mejia och hans kollegor har kritiserat den bakomliggande nostalgin i föreställningen om en värld där saker och ting var antingen sanna eller falska. På ett liknande sätt har den tyska statsvetaren Kathrin Braun identifierat och problematiserat flera av de attribut som påstås utmärka postsanningens tid. Framför allt ser hon hur berättelsen om postsanning återupplivade gamla dikotomier mellan ”objektivt” och ”subjektivt”, ”fakta” och ”värderingar”, ”reaktionär” och ”progressiv”. Braun noterar också hur annars upplysta, liberala röster ofta bekvämt placerat sig själva ”på de godas sida, utan större skäl att ifrågasätta sina egna fördomar och blinda fläckar”. I den mån denna postsanning-berättelse verkligen fångat existerande fenomen menar Braun också att det sannolikt rör sig om skeenden specifika för en amerikansk kontext.

I Sverige har medieforskaren Peter Dahlgren vid Göteborgs universitet påpekat att fenomenet filterbubblor – som länge definierade mediernas rapportering om postsanningens symtom – i själva verket mest av allt varit en ”seglivad myt”. Dessutom lyfter Dahlgren fram några resultat av den nationella SOM-undersökningen som fokuserar på samhälle, opinion och medier. Den visar att de flesta svenskar uppfattar fenomenet filterbubblor som något de inte drabbas av själva, utan som andra människor hamnar i. Det leder lätt till en övertro på att sociala eller politiska konflikter kan övervinnas genom mera information och kunskap till särskilda grupper.

Medieforskaren Jesper Strömbäck, verksam vid samma universitet, har i en studie visat hur etablerade medier kan ha bidragit starkt till spridningen av falska nyheter, ett fenomen som annars antagits ha haft sociala medier som sin främsta grogrund och ekokammare.

Nyligen utkom en av de mer substantiella vidräkningarna med berättelsen om postsanning. Boken Post-truth, fake news and democracy. Mapping the politics of falsehood (Routledge, 166 sidor) är ett avgörande bidrag till problematiseringen av postsanningsberättelsen och den bristande förståelse av demokrati som postsanningsdiskursen ofta burit med sig.

Boken är skriven av Johan Farkas, medieforskare vid Malmö universitet, tillsammans med den danske forskaren Jannick Schou. Författarna använder ett rikt källmaterial för att undersöka vad de kallar för “post-truth worlds”, det vill säga de olika världsbilder eller diskurser som skapats för att förklara hur, varför och på vilka sätt som demokratin är under hot av postsanning, fejkade nyheter och alternativa fakta. En gemensam nämnare för alla dessa diskurser är vad författarna kallar en ”demokratisk eskatologi” – föreställningen om att demokratin i sin nuvarande form är dömd att urholkas och i slutändan upphöra att existera. Denna ödesmättade profetia bygger enligt författarna allt som oftast på det samtidiga antagandet att demokratins räddning står att finna i ett försvar för sanning och förnuft.

"Bokens övergripande budskap är otvetydigt: demokratin har aldrig enbart byggt på sanning..."

Bokens övergripande budskap är otvetydigt: demokratin har aldrig enbart byggt på sanning – och att hävda motsatsen gör mycket lite för att vitalisera demokratin. I själva verket kan insisterandet på just detta leda till att vi offrar några av demokratins verkligt radikala grundstenar – deltagande och politik – för en blind tilltro till förnuft och fakta. Farkas och Schou noterar hur berättelsen om postsanningen allt som oftast bygger på antagandet att demokratin mådde alldeles utmärkt ända tills ”postsanningens skurkar fick den att spåra ur”.

Men demokratins historia, även den mer sentida, är betydligt mer komplex än så. Med stöd hos den politiska tänkaren Chantal Mouffe sätter Farkas och Schou demokratins nuvarande tillstånd i ett bredare sammanhang, villkor som definierat liberala demokratier under decennier – som exempelvis nyliberalismens inflytande eller den globala kapitalismens verkningar.

Farkas och Schou argumenterar på ett övertygande sätt för att de föreslagna botemedlen mot postsanning mycket väl kan vara mer skadliga än den påstådda sjukdomen. Att anklaga befolkningen för naivitet riskerar att leda till elitstyre. Att vända sig till rent teknologiska lösningar för att råda bot på spridningen av falska nyheter och osanningar kan hindra politiska svar på allmänhetens missnöje. Att sätta forskningen tillbaka på piedestalen riskerar att förstärka upfattningen att det till största del är de elita och mäktiga institutioner som äger sanningen. Farkas och Schou betonar i stället vikten av att bejaka en syn på politiken som oundvikligt konfliktfylld och att se den kreativa potentialen i samhälleliga meningsskiljaktigheter.

I ljuset av denna nya forskning är det värt att fråga sig varför det tagit så lång tid innan ett mer kritiskt perspektiv på idéerna om postsanning, falska nyheter och alternativa fakta kunnat etablera sig. Ett svar är sannolikt att Brexit och Donald Trumps valseger var en så pass tumultartad samhällsutveckling att den inte riktigt gick att smälta på ett reflekterat sätt. Det otänkbara hade hänt och det krävde en omedelbar förklaring. Och om Trump var otänkbar, ett radikalt skifte mot en förfluten tid, ja, då måste väl även den nya era som han symboliserar vara det?

I den laddade atmosfär som dessa händelser försatte det offentliga samtalet i, blev alternativa förklaringsmodeller i stort sett åsidosatta till förmån för berättelsen om en kris i vårt förhållande till sanningen. Begreppet postsanning har mest av allt visat sig vara ett enkelt sätt att ”skapa ordning i en komplicerad värld”, för att låna Kathrin Brauns ord. Ett massivt tankekomplex byggdes upp på vad vi nu tvingas inse mest av allt var svagt prövade hypoteser.

Det är således högst välgörande att kritiska perspektiv på berättelsen om postsanningens tid nu börjar lyftas i forskningen – och det förtjänar genuin uppmärksamhet i media. Nyanserna i dessa viktiga samtida händelser kan inte längre offras på spekulationens och enögdhetens altare.